en ganska så vanlig blogg, fast min

I förra veckan förlorade en kompis sin syster. En familj som nu tvingas hitta en vardag, ett liv, utan sin dotter/syster. Gång på gång påminns man om hur orättvis livet är, hur grymt det är. Hur många det är som lever med sorg och saknad. Inte för att det är någon tröst att man inte är ensam, snarare tvärtom - det är så fruktansvärt när man tänker på att de också tvingas uppleva och känna all dendär smärtan.

I samma veva åkte vi på minisemester, en dag i badhuset och en natt på hotell. Underbart att komma bort lite, bara vi. Lovis älskade det och var jätteledsen när det var dags att åka hem igen. "jag tycker att vi ska åka tillbaka hit snart igen" Freja njöt för fullt i badet, badade och plaskade och skrattade. Lovis busade med henne, så underbart att se dem! Hotellet fattade hon inte så mycket av, hon sov på min arm som vanligt ;) men jag tror att de båda tyckte det var mysigt att ha både mammas och pappas fulla uppmärksamhet, helt utan vardagssysslor som störde.

Mitt i allt härligt så hade jag så svårt att koppla bort tankarna. Jag tycker att det är allt för ofta som man blir påminnd om hur orättvist livet är, om att allt för många får finnas kvar allt för kort tid.
Jag minns så väl dagarna efter att vi kom hem från BB, utan Gustav. Det var i början av september, en varm september. Solen sken och på gångvägen utanför vårt hus gick en aldrig sinande ström med människor. Jag satt inne i soffan och tänkte "hur orkar de ge sig ut?? hur orkar de hålla på??" som att jag inte förstod att det var jag som var annorlunda. Det tog ett tag innan jag verkligen försod att det var mitt liv som hade rasat, mitt liv som var mörkt och tungt. Men den där känslan av att alla andra fortsatte sitt liv, de gick till jobbet, lagade mat, umgicks med vänner, gick till tandläkaren...De fortsatte som vanligt, som om inget hade hänt. Den känslan kan jag fortfarande känna, och jag känner den varje gång någon omkring mig drabbas av sorgen. Jag får så dåligt samvete för att jag är en av dem som går vidare med mitt liv. En av dem som fortfarande har energi till vardagliga sysslor. Mitt i deras stora sorg tillbringar jag dagen skrattandes i badhuset. Sånt ger mig så dåligt samvete!
Rent logiskt förstår jag ju att världen inte kan stanna upp, och att jag inte kan sluta leva ett tag varje gång någon omkring mig drabbas av sorg. Men jag önskar verkligen att jag kunde det, om inte annat så för att visa att det gör riktigt ont i mig också. Kanske inte så mycket av egen sorg som av smärta inför den sorgen jag vet att de upplever.

Sitter och lyssnar på mina fina älskade ungar, den ena snarkar och den andra pratar i sömnen. ♥ Vad lyckligt lottad man är som förälder! Tänk att de ungarna som jag fått är de bästa, finaste, underbaraste, härligaste, vackraste just i mitt tycke!? Att alla föräldrar tänker så (iallafall hoppas, och antar, jag att alla tänker så) om sina ungar, att de är bäst! Man är ju aningen partisk, men Lovis och Freja är ju som de är just för att vi har uppfostrat dem så. De är precis som jag vill att de ska vara! Utan dem vore jag verkligen halv, mindre än halv. De är mer än halva mig, de är nästan allt vad jag är. De gör mig lycklig, de gör mig hel. De gör mitt liv komplett och underbart!

Jag har blivit så mycket bättre på att bara "vara mamma" sedan Freja kom. Innan dess tänkte jag nog mer på hurdan mamma jag var, och hur jag skulle kunna vara en så bra mamma som möjligt. Jag är mer avslappnad nu, tänker att Lovis är en härlig unge; glad och social, omtänksam och empatisk, duktig och tålmodig, förståndig och hjälpsam, smart och påhittig, fantasirik och snäll. Vi har lyckats bra med henne, så nu tänker jag inte tänka så mycket mer. Jag ska njuta av dem, njuta av livet tillsammans med dem. De blir bra ändå, de blir fantastiska, mina fina tjejer! Hur de än blir, vem de än visar sig vara, är de ju mina tjejer och det är det som är så himla underbart; att man aldrig någonsin skulle vilja byta ut sina barn! Trots att de ibland sätter tålamodet på prov rejält... ;)