hur många barn...?
En gång sa någon till mig "du kanske inte ska berätta för alla, du får ju tänka på att några kanske tycker att det är jobbigt att höra om det" och just det där funderar jag mycket på.
För mig känns det så otroligt fel att inte berätta om honom. Han är min son och om jag inte berättar om honom när jag berättar om Lovis och Freja, känns det som att jag förnekar honom. Jag har gjort det en gång, och kan fortfarande få dåligt samvete när jag tänker på det. Ska jag istället ta hänsyn till att omgivningen kanske inte orkar höra? Detta är ju något jag tvingas leva med. Jag kan inte skaka av mig det när jag kommer hem, och fortsätta som förr. Jag kan inte förfäras, och sedan gå vidare. Varje dag, 24 timmar om dygnet, bär jag på sorgen. Varje dag upplever jag nya saker, utan mitt barn. Varje dag saknar jag honom. Varje liten minut är jag mamma till ett barn som inte finns.
Nej, jag vill berätta att han är min son. Jag vill att världen ska veta att i mitt hjärta, där finns ett tredje barn. Ett barn som inte tar lika mycket plats kring matbordet eller behöver lika många kramar vid varje nattning. Ett barn som inte bråkar med mig i mataffären för att det inte skulle handlas några vindruvor eller klubbor, ett barn som inte vill ha makaroner istället för ris. Ett barn som inte tar någon plats i bilen, eller trängs med oss i sängen varje natt. Men ett barn som tar precis lika stor plats i mitt hjärta. Ett barn som jag önskar att jag finge bli galet på i mataffären, som jag önskar kunde vägra äta min mat. Ett barn som jag önskar sparkade på mig om nätterna och tvingade oss att köpa ny bil. Ett barn som jag av hela mitt hjärta, varje liten minut av dygnet, önskar fanns här, hos mig.
Så jag kommer nog fortsätta att berätta om honom. På så vis finns han, på så vis är han verklig. För mig, släkten, vännerna men inte minst för sina systrar.
Det är nog som du säger, du måste svara tre iom att du är mamma till just tre- även om du sätter andra i en liten "otäck" situation just då...för det är ju det det är- allas största skräck att vara med om det ni har fått uppleva! Men desto fler som är ärliga, ju mer får vi andra lära oss att bemöta den största sorgen någonsin! Och det är nog så viktigt det med:) kram till dig vännen!
Jag tyckte tvärtom, att det var befriande och allt annat än obekvämt för man märkte att du var så bekväm med att beätta hur det var. Så fortsätt som du gör, och lyssna på ditt hjärta!
Jag tycker med tvärtom, det vet du ju. Jag tycker det är fint att Gustav alltid är med i samtalen, finns på kort hemma hos er och att vi andra oxå få ta del av honom.
Kram på dig.
Jag kan bara instämma med föregående talare, du gör helt rätt och jag tycker inte alls att det är konstigt. Fortsätt var som du är för du är så underbar!
Jag håller med - det är ju faktiskt inte ditt problem heller! Så länge inte du tycker det är jobbigt om andra blir lite obekväma av situationen. Stå på dig - jag tror du har hjälpt många att våga se sina änglabarn som "ett av barnen", och inte det barnet man förlorat och inte pratar om offentligt.
Förlorade själv en son för 3 år sedan i en genetisk sjukdom. Han blev 16 år. Jag säger alltid att jag har 3 barn. Precis som du har jag 2 döttrar, en på 22 år och en på 10 år. Eftersom jag har lite äldre barn så är alltid följdfrågan vad de stora barnen gör..jag har fortfarande inte kommit på ett bra svar för vad min son gör. När jag har svarat så blir stämningen ibland lite obekväm. Men oftast så är folk rätt så nyfikna av sig och frågar vidare. Jag berättar, för jag tycker att han har den rätten att få finnas fast att han inte finns hos oss kroppsligen. Du har en fin blogg, man känner värmen i dina ord. Ha det gott:D
