älskade barn!!

Förr, innan barn och allt, älskade jag min M mer än någonting annat. Han var allt jag hade drömt om, så omtänksam och fin mot mig på alla sätt och vis. Han är självklart fortfarande fin och världens bästa man, och dessutom fantastisk pappa till våra tre barn. Vi har gått igenom mycket tillsammans, från den största sorgen till evig lycka; tre vackra barn som är en del av oss - sorgen och lyckan i ett. Vi har gift oss, köpt och renoverat hus, klarat distansförhållande och allt vanligt "vardagstjafs" blandat med kärleken. Jag älskar honom fortfarande otroligt mycket!

Men så kom barnen. En helt ny kärlek uppdagades, och hjälp vad stark den kärleken är! Den kan inte jämföras med kärleken jag känner till M, en helt annan sorts kärlek, totalt ovillkorlös och så genuin. Utan att de gör någonting så älskar jag dem av hela mitt hjärta, och lite till. Till månen, och tillbaka igen.

Först ut var Gustav, och det blev en konstig sorts kärlek. Så total och så djup, men ingen att ge den till. Ingen liten bäbis att hålla om, trösta och pussa på. Ingen liten bäbis att få sova tätt tätt intill, att få lägga till bröstet och ge mat, att få lyfta upp och trösta. Istället blev det sorg, som skulle blandas med kärleken. Men som inte fick ta överhanden. Som inte tilläts ta överhanden. Det kändes liksom fel mot Gustav, att låta sorgen vara den största känslan. Därför kämpade jag, och lyckades tillslut, att känna mest lycka och stolthet.

Sen flyttade Lovis in i magen, och kärleken till Gustav, och sorgen över att han inte fick finnas kvar, skulle blandas med lycka och längtan efter det nya lilla livet. Oron och ångesten ville fram, men fick inte riktigt plats. Det var vår tur att vara lyckliga nu! Det var vår tur att längta, drömma, önska och tillslut få älska fysiskt. Inte bara psykiskt, som tidigare.

Lovis kom med sådan lycka! Helt otroligt att så mycket känslor ryms i en kropp, som om man tidigare bara anat vad kärlek innebar och vad det betydde att älska någon, och nu fick man uppleva det på riktigt! En sån lycka det är att få bli mamma till ett barn på jorden, att få se hur hon växer och utvecklas, lär sig saker och hittar på bus. Hur fantasin växer fram, hur mycket funderingar och tankar det ryms inom en 2½åring. Hur mycket kärlek man får tillbaka!!! 

Freja sen, hon visade att kärleken bara blir större och större, lyckan blir mer och mer total.  Att vi nu har två barn hos oss, det är så stort! Freja är så lik sin syster, men ändå så olik. Ju mer jag lär känna henne, desto mer blir hon en egen liten person. Underbart! Livet känns mer fulländat sedan hon kom till familjen; att se henne och Lovis tillsammans är en sådan glädje! Lovis är så glad i Freja, (vi är alla så glada i Freja!) hon kramar och pussar henne hela tiden. Hon ger Freja så fina komplimanger, så mycket uppskattningn och kärlek. Det är då jag känner att vi lyckats som föräldrar, att vi lyckats visa henne all den kärlek vi känner för henne; när hon kan ge den vidare.

Vilket privilegie det är, att få vara föräldraledig och följa sina barns uppväxt så länge! Hos oss återstår nu ungefär 2 år innan det blir en vardag med arbete, förskola och sådär igen. Tills dess ska våra barn få njuta av att vara hemma, ta dagen som den kommer och göra vad som faller dem in. Det känns som en sån gåva; dels till dem men kanske framförallt till oss föräldrar, att få tillbringa så mycket tid med dem! De blir ju liskom aldrig små igen, den här första tiden kommer aldrig tillbaka och det är ju nu man formar dem till de människor som de växer upp till. Tänk vilket viktigt jobb vi mammor och pappor har!

Idag har finaste storasyster önskat att få hälsa på pappa på jobbet (antagligen därför att det innebär att man får en kaka) så det är vad som står på schemat här. Sen blir det fredagsmys, pappan önskade tacos och Lovis vill ha vindruvor. Själv älskar jag helgen, för då låter vi Lovis somna hos oss i soffan, eftersom hon inte behöver upp nästa morgon, och det är fullkomligt ljuvligt!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0