Världsföräldrar!
Vi tittar på 'humorgalan - för varenda unge'. Skrattar endel, gråter lite mer. Trots att man möts av sånna här program och nyheter av detta slag så ofta, blir jag ändå så illa berörd och så otroligt ledsen här ikväll!
Alla reportage om barnen runt om i världen som har det så illa, om alla som är sjuka och kämpar, om föräldralösa och om barnarbetare. Om gatubarn. Så många barn som lider dagligen!
På ovanvåningen ligger mina egna barn och sover. Alldeles trygga, varma, mätta och glada. Nöjda med livet som ger dem så mycket, det de behöver och ännu mer! Alldeles omhändertagna!
Alla dessa andra barn som drömmer om skolgång, mat på bordet, någonstans att bo. Om någon som tar hand om dem, om värme på natten och möjlighet till lek och en barndom. Allt detdär som mina barn inte ens funderar över, för dem är det en sådan självklarhet.
Det knyter sig i mig och det riktigt värker av orättvisan! Och mitt mammahjärta värker inte bara för barnen, det värker lika mycket för deras föräldrar. Deras föräldrar som ju ändå måste känna samma sak för sina små som jag gör; man vill dem så oerhört gott! Allt ont som händer ens barn gör ju ont i ens egna själ. För mig är det uppskrapade knän, sorg över borttappade saker, elaka kompisar och att inte få som man vill, som leder till tårar på små kinder och en knut i mitt hjärta. För dessa föräldrar, i andra delen av världen, är det riktig sorg och smärta, hunger och fruktansvärda orättvisor. Så svårt att förstå, och så svårt att ta in!
Mina barn sussar gott i sina sängar. Trygga, varma och mätta. Glada efter en dag full av lek och stoj. Precis som sig bör när man är 5,5 och 3 år.
Jag sitter i soffan och lyssnar efter deras andetag, nära till gråten. Så lycklig över det jag har, och att mina fina ungar har det så bra, att de inte behöver oroa sig över pengar till mat och tak över huvudet. Lovar mig själv (och vet samtidigt att jag inte kommer hålla det..) att aldrig mer skälla på tjejerna. Att alltid komma ihåg vilken lycka de är och vilket underverk att just de fick födas till denna delen av vår värld. Vilket ansvar jag har att förvalta dem på allra bästa sätt, göra dem redo för framtiden och ge dem bra värderingar och grunder att stå på. Det hänger ju liksom lite på mig, hur de blir. Och hur de sen tar hand om omvärlden.
Framtiden ligger hos våra barn. Och inte bara västvärldens barn, alla barn!
Så ja, nu är vi Världsföräldrar. Och faddrar. Och månadsgivare i Räddabarnen. Det känns liksom svårt att inte vara det, efter sånnahär program!
