Funderingar...

Gång på gång slås man av verkligheten; av hur makabert och sorgligt livet kan vara, hur lite man vet om framtiden och hur viktigt det är att njuta av det som man har. Här och nu, det är allt vi vet.

Hur går man vidare när livet blev avgrunds-svart? Hur andas man när luften tog slut? Hur skrattar man igen, när hela livet blev sorg? Hur hittar man sig själv när en del försvunnit? Hur vågar man tro på framtiden, när den rycktes bort?

Jag är nog lite dålig på att ta vara på livet. På att njuta av stunden och se det fina omkring. På att leva här och nu, utan förväntningar och oro inför framtiden. Allt för ofta påminns man ändå om att allt kan hända, ingenting är för givet. Inget är för alltid. Mycket är för kort.

Vid varje tragedi, vid varje incident som kunde blivit en tragedi. Då är jag tillbaka i tiden. 7 år tillbaka. Inte så mycket tillbaka i sorgen, men tillbaka i verkligheten. Vet, väl av erfarenhet, att ingenting i livet är säkert. Att livet är nu, och inte nästa vecka. Att det är nu jag måste njuta. Att jag varje dag är skyldig, mig själv, att ta vara på det fina. Att se det bästa.

Dendär framtiden vet man inget om. Troligtvis kommer den, det gör den ändå för de flesta. Men ibland, så tar det slut. Utan förvarning och utan mening. Och skulle det hända mig, önskar jag att jag hade levt 110% dessförinnan!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0