Det var ju detdär med motivationen...!

Länge väntade jag på motivation till att börja röra på mig. Motivation till att ta tag i livet och hitta tillbaka till mig själv. Inte så mycket på grund av kilona som på grund av känslan jag fick när jag såg mig själv på kort, eller när jag skulle göra mig iordning och inga kläder kändes bekväma. Allra mest för känslan jag får när mina barn vill åka till badhuset.

Men motivationen kom inte, hur jag än väntade. Jag hittade hela tiden ursäkter för att stanna inne (det regnar, det är för varmt..), strunta i träningen (jag tränade ju igår, jag gör det imorn), eller ta bilen (det går snabbare, det är smidigare)... Sen hörde jag att några kompisar gick en promenad innan jobbet varje morgon. Jag tyckte de var galna, gå upp så tidigt varje morgon för att gå ut o gå! Det bar liksom en utopi i min värld!
Men sen började jag hänga med. Fråga mig inte hur jag kom på den idén, för jag har ingen aning. I början försov jag mig gång på gång och tyckte verkligen att det var jobbigt! Jag hade ju ingen motivation. ;-) Men nu, nu mår jag inte bra utan morgonpromenaden! Vi har gått hela vintern, 05.50 ses vi varje vardagsmorgon och ofta 07.15 på helgen. Det känns riktigt tomt en dag som det inte blir av. Motivationen har smugit sig på mig, utan att jag har märkt det! :-)

Såhär fint var det imorse när jag gick hem!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0