En såndär kväll...
... då jag känner mig som en mindre bra mamma.
Efter en natt med nästintill obefintlig sömn följt av en ganska tung dag på jobbet, med besvikna brukare och tillsyn av socialstyrelsen, då försvinner det. Tålamodet. Då blir jag dendär mamman som jag aldrig skulle bli. Mamman som skäller för småsaker, och som inte orkar vara med och leka eller bygga kojor. Som inte ens orkar låta barnen leka och stöka fram, för det enda hon tänker på är att hon är den som kommer att få städa sen. Mamman som mest är sur och inte alls tänker på barnen som en 6-åring och en 3-åring, utan tycker att de ska uppföra sig. Att de måste bete sig, och vara lugna, och lyssna och hjälpa till. Mamman som inte orkar trösta och vara förstående inför trötta, ledsna barn.
Dendär mamman som jag nästan lite föraktar, som får barnen att bli ledsna och känna sig som mindre fantastiska än vad de är.
Tillslut lägger hon två ledsna barn, två barn som dessutom krånglar extra mycket vid läggdags för att de känner viss oro över att deras mamma inte är sig själv, och en storasyster som gång på gång bedyrar mamman sin kärlek. Som talar om hur mycket hon älskar sin mamma och som inte vill sluta kramas. I jakt på sin vanliga, omtänksamma mamma.
Sen somnar barnen, men ser inte alls sådär lyckligt obekymrade ut, som barn ska göra när de somnat. Kanske sitter det mest i mamman, kanske ser de faktiskt lite ledsna ut. Det är oklart vilket.
Men då kommer det tillbaka. Tålamodet. Och som ett brev på posten (eller snarare ett e-mail) även det dåliga samvetet. Och den villkorslösa kärleken, till dessa ljuvliga små barn som är mammans stora lycka i livet. Tacksamheten över att varje dag få vara nära dem och förundran över att ha varit med att skapa något så perfekt.
Och mamman vill helst bara väcka dem igen, och ta tillbaka allt som hon har sagt ikväll och nu, när lugnet lagt sig, hinner reflektera över och ångra.
Det är då hon klappar på dem, pussar dem på pannan. Viskar ett långsamt men innerligt "förlåt" i de små barnens öron, och hoppas att de nånstans i drömmen hör. Lovar sig själv att aldrig mer låta tröttheten gå ut över dessa fantastiska varelser utan att varje dag -resten av deras liv- låta dem inte bara veta, utan verkligen känna, att de är så innerligt älskade och respekterade. Att de gör mamman så lycklig och livet så stort.
Ja, en sån kväll har jag haft ikväll...
Hur kan man ens bli arg, på dehär??!?
Know the feeling...kram
Vad fint Vickan! Känner igen mig :-) jag är säker på att du är en fantastisk mamma! Kan man bara säga förlåt löser sig mycket:-)
