Ni vet den där känslan?
När man vaknar och är trött redan på morgonen, och allt känns lite extra besvärligt och jobbigt, och man hela dagen går och längtar till sängen, och räknar ner timmarna tills man får gå och sova. Och man tänker att man ska gå hem extra tidigt från jobbet, och kanske ta en långpromenad. Helt själv. Man planerar läggningen av barnen och ser framför sig hur man sedan slår sig ner i soffan, utslagen, och njuter av lugnet. Och somnar tidigt.
Men. Någonstans där längs dagen, så blir det inte alls som man tänkte sig. Man kommer ifrån jobbet mycket senare än normalt, någon långpromenad hinns då rakt inte med! Barnen är trötta de också, och bråkar lite extra mycket och leker bara med kvällsmaten, och tjatar om glass istället. Och de vill inte alls sova, utan kvällen blir sen och man blir stressad och lite uppgiven, varpå barnen krånglar lite till. Och när de tillslut somnat, och man ska slänga sig i soffan, så är den, och hela övriga huset, alldeles belamrat med saker och det ser ut som om stormen Gudrun har dragit fram, minst. Och man röjer fram sig en plats i soffan, för mer orkar man inte göra. Och så bäddar man ner sig där, under filten. Och man tänker att äntligen, lugn...!
Och då hör man en liten tunn röst som ropar "mamma"... Och man börjar nästan att gråta, för man orkar inte. Men man har inget val, så man tar av den där varma filten och släpar sig ur dendär sköna soffan, och går upp för trappan med uppgivna steg. Man går in till det där lilla barnet, som nyss ropat.
Och det lilla barnet sitter upp i sängen med armarna utsträckta. Man lägger sig där bredvid, och får en varm, mjuk och innerlig kram. Och en trött liten röst viskar ut i mörkret, "mamma, jag älskar dig, mucket mucket mucket älskar jag dig..."
Ni vet den känslan, som infinner sig då. Total tacksamhet!
Den känslan har jag ikväll.
Å mysigt! Det där känner jag igen, "nej fan inte igen, jag orkar inget mer" Men så kommer armarna och de mysiga orden och allt är som bortblåst :). Kram
