Idag har vi saknat dig i 6 år!
Så har det gått ytterligare ett år. Sammanlagt sex år. Känn som en evighet, en evighet av saknad och undran. Men samtidigt resten av livet kvar. Älskade, lille Gustav! Vem hade du varit?
Du skulle ha gått i skolan nu. Förskoleklass! Det känns så stort. Läxor och skolplikt, nya kompisar och fröknar. Vem hade du varit? Hur hade du sett ut? Vad hade du tyckt om att göra? Vad hade du haft för intressen? Frågorna är många, alla utan svar. Jag tänker mig dig som en sprallig, glad grabb full utav bus. Ljust hår med lockar, en blandning av Lovis och Freja. Bruna ögon, så mörka som de var!
Vem hade jag varit? Om du fått stanna kvar hos oss, vem hade jag varit då? Hur hade mitt liv sett ut, som mamma till en levande pojke? Hur hade jag känt mig, om allt varit annorlunda.
Hur hade vår familj sett ut? Det vågar jag inte tänka på! Hur många hade vi varit nu, om du fått stanna kvar? Vilket rum i huset hade varit ditt? Hur hade ni syskon varit mot varandra?
Ja, ännu ett år har gått. Sammanlagt sex. Men resten av livet är kvar, detta är bara början. Funderingarna kommer finnas kvar, bli fler. Bli större! Men jag ser inte längre tillbaka på minnena av dig med sorg i hjärtat och smärta i magen. Jag minns dig med en konstig känsla i kroppen, en känsla jag inte kan beskriva. Glädje, sorg, smärta, lättnad och ångest blandat. Glädje för att du kom, för att du gav mig så mycket! För att du fick mig att älska, att våga älska trots att inget är för evigt. För att du fick mig att inse att livet är så mycket värt! Sorg för att du saknas. För att livet inte känns riktigt helt. För att jag aldrig har fått chans att se dina ögon tindra, aldrig fått chans att höra ditt skratt. För att jag aldrig fick känna dina andetag. Men mest för att jag aldrig fick älska dig, så att du kände min kärlek. Smärta för att det fysiskt gör ont i mitt hjärta vid tanken på att du, mitt barn, är dött. Lättnad för att du aldrig behövde lida. För att du inte behövde kämpa. För att du fick somna in där du var trygg. Ångest för att inte veta var du är nu. Ångest för att inte alltid orka berätta om att du finns med oss.
Många tankar, ett litet barn. Ett barn som var så efterlängtat, så väntat och så älskat. Och som blev så saknat. Jag slås av hur konstigt livet är, som kan gå vidare efter en sorg så stor att man inte ser utanför den. Hur fascinerande människan är, som liksom kommer igen. Som läker, inte blir hel men mer än halv. Som vågar igen. Vågar älska, chansa, satsa på livet. Vågar se framåt, när vägen bakom är så mörk. Jag tänker vilken lycka det är, att ha fått två små systrar som ger livet ljus. Vilken ära det är att få vara mamma! Vilken otroligt stor kärlek det finns inom en - inom mig!
Ikväll äter vi kvällsmat hos dig. Lovis har köpt såpbubblor som hon ska blåsa till dig. Idag firar vi din 6:e födelsedag. Det hade bara varit så mycket roligare om du var här och firade tillsammans med oss! ♥
Tänk vad Gustav har lärt alla i eran omgivning värdet av ett barn- oavsett om det aldrig lät någon annan att lära känna det. Men vetskapen om att han växt i din mage, den är stark. Och kärleken och ömheten till er om vad ni har varit med om, den är stor ska du veta!!!Kram!
Åh Vickan, så fint du skriver, rakt in i hjärtat! Trillar några tårar för er fina familj och jag tänker på er saknad medan lilla S ligger här och snusar bredvid... Så lite vi visste innan... Stor kram min underbara fina du
Jag snorar och skriver i dimma och kinderna, halsen och tröjan är våta. Fina ord du formulerar älskade dotter. Ja vad annorlunda allt hade varit om vi hade haft Gustav hos oss. Man vill inte veta hur det då varit. Tack för en fin kväll med er alla igår och för en rolig dag idag. <3 Gustav är vårt äldsta barnbarn! Alltid, han sitter i Karlavagnen och kikar ner på oss, och vakar över sina småststrar
Åh, vilka fina ord. Du skriver helt fantastiskt. Tårarna vill inte sluta rinna, det känns så sorgligt och jobbigt. Men vi har Gustav i våra hjärtan och han har en helt underbar fantastisk fin familj!!
Många kramar
