Fina, fina farmor!
I onsdags dog min farmor.
Min fina, älskade, snälla, underbara farmor. Farmor som alltid har funnits där, farmor som alltid hade tid och ork. Farmor som alltid var så positiv, så glad och kämpade så länge!
Hon har varit sjuk under många år men ändå trodde nog ingen att det skulle sluta såhär sorgligt, denna gången. Farmor kom ju alltid igen!
Det känns så tomt! Jag bara väntar på att någon ska tala om att det blev fel, att någon ångrar det beslutet. Att hon får komma tillbaka.
Detdär definitiva som döden står för, det är så svårt att ta in. Svårt att förstå att farmor aldrig mer kommer ringa, aldrig mer kommer skratta åt något som tjejerna gör. Hon kommer inte sitta på sin plats vid bordet på kalasen, aldrig mer ge råd när jag behöver. Just det att man ALDRIG mer träffas, det är så svårt att förstå. Nästan omöjligt att förstå. Aldrig, det är ett så starkt ord.
Imorgon ska vi ha minnesstund, sista chansen att någonsin få se farmor. Det känns tungt och sorgligt, och ogreppbart. Och mitt i allt finns sorgen över att farfar är ensam, efter över 55 år tillsammans så är han nu ensam kvar. Och det gör nästan lika ont som sorgen i sig.
Livet gör så ont ibland!!
Varma kramar till er!
