Längtar!
Kommer hem efter en heldag borta och möts av ett vardagsrum som är en enda stor koja. Underbara ungarna har lekt tillsammans hela eftermiddagen och önskat att få ha kvar kojan tills imorgon. Jag önskar så att det var jag som byggt kojan tillsammans med dem, jag saknar dem!
I helgen hade vi en helmysdag på lördagen, vi började i Stadsparken med fika, lekparkshäng och fågelmatning. Sen vidare hem till mina föräldrar för middag och sen avslutade vi med tjejmys i soffan. Sen gick söndagen i radande fart och nu längtar jag till nästa helg igen!
Ikväll har jag varit på träff med Spädbarnsfonden, alltid lika skönt att ohämmat och avslappnat få vara en sörjande mamma. Jag inser att jag har kommit en bit i mitt sorgearbete; saknaden finns kvar men den gör inte längre lika ont. Det känna lika ofattbart och orättvist men inte lika ohanterbart. Jag har inte kommit över sorgen men jag har tagit mig igenom den värsta biten. Jag har hittat ut på andra sidan. Gustav är saknad, familjen är inte hel. Men jag njuter av livet och accepterar på nåt sätt att mitt liv kantas av sorgen. Jag tycker inte att det är roligt, känner fortfarande att det känns orättvist och fruktansvärt fel. Men jag accepterar att mitt liv blev såhär. Jag accepterar inte att Gustav dog, men jag har format mitt liv efter det och tycker att jag har det bra! Och det känns ändå så bra att ha kommit dit!
Tack fina mammor o pappor för ikväll!! <3
<3 <3 <3
