en ganska så vanlig blogg, fast min

Det är konstigt det här med saknad, hur den liksom kommer och går men ändå finns där hela tiden. som en konstant klump i magen.

Jag saknar Gustav dagligen, i allt vi gör så finns tanken på att han inte är med. Jag är, även om det inte alltid syns eller märks, hela tiden väldigt medveten om att vår familj är för liten. Livet har gått vidare, vi är lyckliga med våra två tjejer och har det allmänt härligt. Jag tror inte att jag utstrålar saknad eller sorg, även om jag känner den inom mig konstant.

Det hade inte gått om livet hade kretsat kring sorgen, jag hade inte orkat leva så. Gustav är en stor del av vår familj, en stor del i vem jag är idag; som mamma, fru, vän och medmänniska över lag. Han, och upplevelsen vi haft kring honom, har format mig. Men jag kan inte gå runt och ha sorgen som största känsla. Den största måste vara lyckan, kärleken. Framförallt till barnen. Lyckan över att ha dem, alla tre på sitt sätt.

Jag försöker att leva livet fullt ut. Jag gör det för Gustavs skull. Jag vet inte riktigt vad jag tror, men någonstans möts vi säkerligen igen och då vill jag kunna säga att jag har gjort mitt bästa. Att han inte förstörde mitt liv, han berikade det. Han gjorde det skörare, men ändå finare. Finare för att jag tar vara på livet på ett sätt som jag kanske inte hade gjort annars. Finare för att jag ser (kanske letar?) tecken i vardagen på att det finns något större, någon eller något som vakar över oss.
I början fick jag kämpa för att orka upp, för att orka vidare. Jag fick kämpa för att inte fastna i det svarta och gräva ner mig i saknaden och självömkan. Kämpa för att inte hela tiden tycka synd om mig själv! Nu går det oftast av sug självt, det är inget som jag tänker på längre, jag bara gör. Jag bara lever vidare, liksom.

Gustav är en del av mig. En pusselbit i mitt liv, precis som Lovis och Freja. En bit som alltid är närvarande fast att ingen ser den. Jag känner den, jag känner honom. Numer oftast bara som en ganska neutral, lugnande, känsla. En medvetenhet om att han finns, fast borde ha funnits, hos mig. Jag har kommit dit i min bearbetning att det inte längre är sorg som är främsta känslan. Det är mer bara en känsla, som inte säger så mycket egentligen.

Men ibland, då tar saknaden över. Smärtan och bitterheten över hur det blev, hur livet blev allt annat än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Sorgen över en förlorad del av livet, en del vi aldrig kan ta igen. Frågorna som aldrig får några svar vägrar att lämna mig. Minnena från den tiden, sista tiden med Gustav i magen och första tiden utom honom, gör sig påminda. Och de känns som igår!

En sån kväll är det ikväll.

Jag vet att det kommer kännas lättare imorgon. Att jag bara behöver titta på mina ljuvliga små tjejer för att det ska släppa.

Men jag tycker om dehär kvällarna. Kvällar då Gustav får all min fokus, alla mina känslor är riktade mot honom. Att få vara arg, ledsen och bitter över hur sorgligt livet faktiskt blev, den där tisdagen i september. Det är nog tack vare sådana kvällar som det känns ok att jag inte har saknaden i fokus andra kvällar. Tack vare de tårar som aldrig tar slut som alla skratt och leenden känns bra!

Känslorna jämnar ut varandra och jag hoppas faktiskt att det alltid ska vara så! Att jag alltid kommer kunna plocka fram mina sorgligaste minnen och känna dem. För det är det som gör att livet kan rulla på de allra flesta dagarna. Att det ibland får göra ont, precis så ont som det gjorde då.

Nästan varje kväll brinner Gustavs ljus här hemma, så också ikväll.

Ikväll brinner också kompisljuset.