Kärlek!

Vissa dagar är den lite större än annars; tacksamheten för mina fina älskade tjejer! Varje dag tittar jag på dem och känner mig så lycklig, så stolt! Jag imponeras över Frejas glada humör, över hennes ljuvliga skratt. Hur hon, trots dunderförkyldning och magsjuka, skrattar och strålar. Över hur hon leker tittut under en filt, letar efter Lovis bakom en dörr. Jag imponeras över hur hon pussas. Jag imponeras över Lovis sätt att uttrycka sig, att sätta ord på känslor och tankar. Över hur omtänksam och kärleksfull hon är och hur självklart hon låter folk veta att hon tycker om dem. Jag imponeras över hennes fantasi, hennes förmåga att komma på tävlingar och lekar. Jag imponeras över hur hon skriver och övar på bokstäverna, hon hon inte ger sig förräns hon kan. Hur smart hon är, hur hon kommer på lösningar när det kör ihop sig. Jag imponeras över hur känslig hon är och hennes sätt att se till att alla får vara med, att alla får en rättvis del av kakan. Varje dag facineras jag över hur fantastiska de är, hur vackra de är. Varje dag facineras jag över deras syskonkärlek, deras förmåga att redan visa den. Jag facineras över hur mycket kärlek de väcker inom mig, mer och mer för varje dag. Jag facineras så otroligt mycket över allt vad de är, varje dag.

Varje dag skänker jag också en tanke till Gustav och hur livet kunde ha varit. Det är då jag blir tacksam över att jag faktiskt har dem här, att facineras och imponeras över dagligen. Sen ibland, så hör man om andra förlorade små. Andra föräldrar som ställs inför det ofattbara faktum att deras älskling är borta. Familjer som tvingas hitta ett sätt att leva när livet tog en så fasansfull vändning, när livet blev allt annat än vad man någonsin kunde tänka sig.

De dagarna tittar jag på tjejerna och ser inte bara hur fina de är eller hur glada och omtänksamma de är. Då är glädjen över dem så mycket djupare! Ikväll när Lovis somnat satte jag mig brevid hennes säng och tittade på henne. Det gör fysiskt ont i mig vid sådana tillfällen. Jag vet inte vad som gör ondast just då; att jag älskar henne och Freja så mycket eller att jag saknar Gustav så otroligt. 

Denna kväll går tankarna till alla föräldrar som tvingas fortsätta utan deras livs kärlek. Till alla barn som allt för tidigt tvingas uppleva sorgen och tomheten efter ett syskon. Till de som tvingas överleva det som ingen tror att man skulle klara av. ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0