tyst i huset...
Såhär på onsdagskvällarna är det alltid så tyst här hemma. M är iväg och spelar hockey och tjejerna sover näst intill alltid när klockan slår åtta. Det är då jag sätter mig i soffan, slår på 5:an och tittar på "livet på BB", när alla föräldrar får välkomna sina små älsklingar till världen. Åh, vad jag fylls av kärlek när jag ser det! Jag gråter när de små bäbisarna föds, minns hur det var att välkomna mina egna små hjärtan! Vilken känsla det var, alla tre gångerna, men på väldigt olika sätt.
När Gustav föddes trodde jag, och hade alltid innan tänkt, att det skulle vara det sorgligaste jag någonsin kunde vara med om, att föda ett dött barn. Men så var det inte! I det ögonblick som han gjorde entre blev jag mamma för första gången, och den känslan går inte att beskriva. Jag har längtat efter att bli mamma så länge jag kan minnas och M och jag hade försökt att bli föräldrar länge. Och äntligen, äntligen var han här! Det var först efter någon kvart eller så, som det liksom gick upp för mig att han faktiskt var död. Jag hade vetat innan, men ändå. Jag hade inte accepterat det. Så efter ett tag lade sig sorgen som en dimma i rummet, allt blev lugnare och M och jag lämnades ensamma för en stund, med vår finaste lille skatt. Den totala lyckan, som jag faktiskt kände först, försvann och ersattes av en... stolthet, tror jag att det var. Den vackra bäbisen som låg där i min famn var inte bara död, den var min. MIN. Och det var större, just där och då betydde det mer. Just där och då var jag MAMMA och inget annat, för första gågnen i mitt liv kunde jag titulera mig som mamma, och det kunde ingen ta ifrån mig.
När Lovis sen föddes blev jag en annan sorts mamma, en mer oficiell mamma. En mamma som hade sitt barn hos sig. En mamma som inte behövde förklara sig. En lycklig mamma. Och när Freja föddes blev jag återigen en ny sorts mamma. Eller nej, inte ny, för tvåbarnsmamma hade jag varit länge. Men nu var jag en flerbarnsmamma som hade två barn hos sig, en flerbarnsmamma som inte behövde förklara sig.
Alla förlossningarna har varit speciella på sitt sätt, men alla tre barnen är lika högt älskade, efterlängtade, välkomna. Alla tre gånger har jag slagits av kraften i kärleken, den otroliga känslan i att hålla en alldeles ny liten person i mina armar. Känslan att se in i ögon som aldrig sett någonting förut, att få vara det första som dessa små ögon ser. Det är ett mirakel, större än något annat. Och det häftigaste av allt är att miraklet känns större och större i takt med att de blir äldre.
Jag ska nog gå och krypa ner jämte mitt minsta lilla mirakel! ♥
När Gustav föddes trodde jag, och hade alltid innan tänkt, att det skulle vara det sorgligaste jag någonsin kunde vara med om, att föda ett dött barn. Men så var det inte! I det ögonblick som han gjorde entre blev jag mamma för första gången, och den känslan går inte att beskriva. Jag har längtat efter att bli mamma så länge jag kan minnas och M och jag hade försökt att bli föräldrar länge. Och äntligen, äntligen var han här! Det var först efter någon kvart eller så, som det liksom gick upp för mig att han faktiskt var död. Jag hade vetat innan, men ändå. Jag hade inte accepterat det. Så efter ett tag lade sig sorgen som en dimma i rummet, allt blev lugnare och M och jag lämnades ensamma för en stund, med vår finaste lille skatt. Den totala lyckan, som jag faktiskt kände först, försvann och ersattes av en... stolthet, tror jag att det var. Den vackra bäbisen som låg där i min famn var inte bara död, den var min. MIN. Och det var större, just där och då betydde det mer. Just där och då var jag MAMMA och inget annat, för första gågnen i mitt liv kunde jag titulera mig som mamma, och det kunde ingen ta ifrån mig.
När Lovis sen föddes blev jag en annan sorts mamma, en mer oficiell mamma. En mamma som hade sitt barn hos sig. En mamma som inte behövde förklara sig. En lycklig mamma. Och när Freja föddes blev jag återigen en ny sorts mamma. Eller nej, inte ny, för tvåbarnsmamma hade jag varit länge. Men nu var jag en flerbarnsmamma som hade två barn hos sig, en flerbarnsmamma som inte behövde förklara sig.
Alla förlossningarna har varit speciella på sitt sätt, men alla tre barnen är lika högt älskade, efterlängtade, välkomna. Alla tre gånger har jag slagits av kraften i kärleken, den otroliga känslan i att hålla en alldeles ny liten person i mina armar. Känslan att se in i ögon som aldrig sett någonting förut, att få vara det första som dessa små ögon ser. Det är ett mirakel, större än något annat. Och det häftigaste av allt är att miraklet känns större och större i takt med att de blir äldre.
Jag ska nog gå och krypa ner jämte mitt minsta lilla mirakel! ♥
Kommentarer
Postat av: Maria
Så fint skrivet! Känner igen mig i så många av dina ord. Kram
Trackback
