Dan före dopparedan...

Ja, så var det redan den 23 december, kan inte förstå var denna hösten har tagit vägen! De senaste veckorna har vi mest tillbringat hemma med diverse sjuklingar... Fattar inte var all sjuka kommer ifrån, vi som knappt aldrig är sjuka annars har legat hela veckan. Öroninflammation, feber, diarré och förkyldning är det som går runt...

Jaja, nu är iallafall allt fixat, granen är klädd, skinkan är klar och klapparna är inslagna. Bara att sätta sig ner och njuta nu ikväll!

Det är så blandade känslor inför en sånhär helg, så mycket glädje inför Lovis förväntan. Inför Frejas första jul, inför själva högtiden som även jag tycker så mycket om! Men så mycket sorg, så mycket saknad efter vår lillkille. Så mycket tomhet i allt vad julen innebär, det är ju ändå "barnens högtid" och mitt barn är inte här. Tomheten i hjärtat värker samtidigt som glädjen över att få se Lovis glad och spänd är fantastiskt stor.
Det är just detta som jag tycker är svårast att hantera, det dubbla i allt. Att känna dendär största sorgen samtidigt som den största glädjen, det är svårt. Eller svårt, det är ju inte så att jag anstränger mig för att klara av det, jag är ju så illa tvungen. Men det är tungt, jobbigt. Det är det. Frestar på tålamodet, på skratten. Att hela tiden känna saknaden, känna tomheten. Men ändå känna så mycket lycka! ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0